En vacker och märklig begravning

Sorg och glädje

Min före detta svärmor dog för någon månad sedan. Hon var en underbart fin människa och fortsatte att vara min vän trots att jag lämnade hennes son.

Min älskade N.N. Vad jag älskade dig. Du var så god! Du hade ett stort, varmt hjärta som räckte till för alla och visade en sådan tolerans mot oliktänkande.

N.N. var inte ett Jehovas vittne. Men två av hennes tre barn är det och deras respektive. Tre av hennes barnbarn blev Jehovas vittnen men sju blev det inte.

Hennes tredje barn var en gång ett Jehovas vittne men blev utesluten, likaså hans dåvarande hustru. Denne son skilde sig, gifte om sig och blev pingstvän.

Jag var ett Jehovas vittne när jag gifte mig med den andre av hennes söner men tog avstånd från Jehovas vittnen och begärde själv mitt utträde och skilde mig från honom. Han (hennes son) är fortfarande Jehovas vittne och omgift med ett Jehovas vittne

***

Jag kände en stark ångest veckan innan begravningen. Jag var orolig för hur jag skulle bli bemött av de släktingar som är Jehovas vittnen. Jag hade inte träffat dem sedan jag tog avstånd från Jehovas vittnen för 14 år sedan. Jehovas vittnen får inte ha något med en avhoppare att göra, inte ens säga hej!

Jag hamnade i en ”bubbla” med gamla känslor. Men när jag tänkte på N.N. och att hon ville samla oss alla där på hennes begravning fick jag modet tillbaka. Inget skulle hindra mig från att ta farväl av en av de bästa vänner jag haft. Dessutom låg ju inte problemet hos mig. Om de som är Jehovas vittnen ville vara dömande och vägra att hälsa på mig så är det ju något som ligger hos dem, inte hos mig. Jag har inte något emot dem. När jag tänkte på N.N. och tog itu med de gamla känslorna försvann ångesten.

***

Begravningen ägde rum i en kyrka. Det var mycket vackert och stämningsfullt. Det kändes lika kärleksfullt som N.N. var som person. Hon var inte själv kyrklig utan mer filosofiskt lagd, trodde på reinkarnation och ett liv efter detta.

I dörren tog prästen vänligt i hand. NN:s son (han som varit Jehovas vittne och nu är pingstvän) mötte mig i dörren med stora, varma famnen och var så glad att träffa mig. Hans före detta fru (också utesluten) blev lika glad och det blev stora kramen. Två av deras döttrar (inte Jehovas vittnen) var så goa och kramades. Men inte den tredje dottern och hennes familj som är Jehovas vittnen. Hon hälsade inte alls. Sade inte ens hej!

NN:s andra barn, dottern(Jehovas vittne) var inte lika glad att se mig, men tog i alla fall artigt i hand. Ingen kram där inte fast vi haft så mycket ihop. Hennes man hälsade inte alls (Jehovas vittne) sade inte ens hej! Deras två barn hälsade inte heller fast jag känt dem sedan de var små. Och då ska man tänka på att alla dessa var en del av mitt liv och jag träffade dem jättemycket när jag var ett Jehovas vittne.

Men så var ju alla mina fyra barn där och det var så gott att se dem och krama dem. (Tre av dem bor på annan ort)

När jag satt där i kyrkbänken tänkte jag på hur märkligt det var. Här stod en präst som trots att N.N. inte var troende ville ha en begravningsceremoni för henne. Här fanns en pingstvän som visade så mycket kärlek till alla, till oss som inte längre var troende, till Jehovas vittnen, till prästen i Svenska kyrkan. Här fanns de, som inte hörde till någon kyrka alls men som tyckte om alla ändå, (däribland jag och min man). Å, vad jag hade velat krama alla de som var Jehovas vittnen.Jag tycker så synd om dem för att de fastnat i en sådan rörelse. Men Jehovas vittnen tyckte inte om alla som var där och visade bara de utvalda omtanke. De tyckte allra minst om mig bara för att jag en gång tog avstånd och vågar tänka självständigt. Dessutom skriva om det på Internet. De kallar mig avfälling, det är en person som man enligt deras tolkning av bibeln ska fly som pesten.

Det är istället en religiös rörelse som skapar en sådan människosyn man borde fly som pesten.
Jag vet att de inte kan tänka själva och att de inte vågar gå emot rörelsen de är medlemmar i. De vill inte riskera att bli uteslutna från det som just nu är deras enda hopp.

***

Jag tycker att det var en underbar begravning och jag är så glad att jag kom över min ångest men ledsen för att jag inte fick ge dessa som verkligen behövde det, en varm, go kram. Jag tror att min älskade N.N. också tyckte att det var en fin begravning och det var en ära för mig att få komma och säga farväl till henne. Det lärde mig mycket om tolerans.

Älskade N.N. vi ses snart igen!

Klokord

Klokord

Att våga ta risker

Att skratta är att riskera att framstå som en dumbom.

Att gråta är att riskera att bli kallad sentimental.

Att söka kontakt med en annan människa är att riskera att bli engagerad.

Att visa sina känslor är att riskera att visa sitt verkliga jag.

Att lägga fram sina idéer och drömmar inför andra människor är att riskera att bli kallad naiv.

Att älska är att riskera att inte älskas tillbaka.

Att leva är att riskera att dö.

Att hoppas är att riskera att förtvivlas.

Att försöka är att riskera att misslyckas.

Men man måste ta risker, därför att den största risken i livet är att inte riskera någonting alls.

Den som inte riskerar någonting gör inte någonting, har inte någonting, är inte någonting och blir inte någonting.

Han kanske undviker lidande och sorg, men han kan inte lära sig att känna,

att förändras, att utvecklas, älska och leva.

Han är en slav, fastkedjad i sin känsla av trygghet.

Han har förverkat sin frihet.

Bara den människa som riskerar är verkligt fri.

Leo Buscaglia

Fler Klokord

Moa Martinsson

Kahlil Gibran
Gunilla Carlsson

/Elinor

Var kommer barnen in?

Var kommer barnen in
”Jag säger ingenting om krig och fred.
Heller inget om att tiden är ur led.
Jag säger inget om en sårad jord,
men hjärtat slår i varje ord

När jag säger dig.

Min värld är fattig och min dag är död,

När barnasinnet har berövats på sin glöd

Då har ondskan nått sitt mål till slut.

Då har all kärlek sinat ut.

Var kommer barnen in?

Dom bär på elden

Som du en gång, som jag en gång,

Men allt för längesen.

Allt går igen”

Ur ”Var kommer barnen in” av Hanson de Wolfe United

Hur många barn är det inte som har berövats sin barndoms ”glöd” i olika fundamentalistiska sekter.

Barn som en gång bar "på elden" och sedan berövades glädjen och friheten.

Barn som aldrig "burit på elden", som aldrig fått veta vilka rättigheter de har eller vad frihet och verklig glädje är.

Barn som inte har kunnat välja vad de vill lyssna och tro på.

Barn som inte vågar vara det de verkligen är, som istället ger upp sig själva och försöker uppfylla de krav föräldrarna, ledarna och sektens Gud ställer.

Barn som inte får visa sin ilska och som blir rädda för den och därför bär den inom sig.

Barn som är spända, överkontrollerade, allvarliga.

Barn som hela tiden känner sig iakttagna av Gud, som känner sig hotade av Djävulen och demoner, som är rädda, ångestfyllda rentav skräckslagna inför vad som väntar dem när de gjort något litet fel.

Det finns många barn som vuxit upp inom en sekt.

En familj som är styrd av en trångsynt religiös rörelse fungerar inte på ett friskt sätt.

/Elinor