Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg

lördag, november 15, 2008

Livet är för kort ...


Det var ett bra tag sedan jag bloggade.

Det beror på att jag får allt svårare att skriva på grund av artros i händer och arm.
Jag är glad att jag hann författa de artiklar som finns på Kvinnofrihet.
Att skriva dem har hjälpt mig att bearbeta chocken att då jag förstod att jag var medlem i en sekt och den tid som följde för att reda ut hur mitt liv har
påverkats av denna sekt.

Det har hjälpt mig att gå vidare i livet och lämna den tiden bakom mig.

Jag hoppas att artiklarna kan var till hjälp också för andra kvinnor
som varit i en liknande situation
och att de kan ge upplysningar om hur det är att vara kvinna och medlem i en sekt.

Nu när jag begränsas alltmer blir det extra dyrbart vad jag
väljer att använda händer och armar till.
Jag inser att livet är för kort för att inte ha roligt, så jag väljer att använda det jag förmår
till det som är roligt och som gör mig glad och positiv.
Och jag har hittat en del vägar som inte kräver
så mycket fingerfärdighet och armstyrka.
Livet går vidare ...


Varma kramar!
Elinor

måndag, februari 25, 2008

Björnen sover ...


... björnen sover i sitt lugna bo ... men nu är det dags att vakna ur idet och jag har inte varit overksam! Hemsidan Kvinnorummet har fått helt nya kläder och har dessutom bytt namn till Kvinnofrihet. Förändringen som har skett inom mig själv tar sig nu yttre uttryck, den försiktiga, lite slutna hemsidan Kvinnorummet har öppnat upp fönstren på vid gavel och släppt in frisk vårluft. Det finns ingen anledning att hålla sig tillbaka på tidigare kristet kvinnomanér. Jag är ju fri nu! och det är också hemsidan Kvinnofrihet!

Ta en titt. Öppet för alla! Kvinnofrihet

måndag, augusti 13, 2007

Nu har jag fixat och donat


Foto: copyright 2007 Elinor Carlsson




Nu har jag städat och ordnat lite på bloggen så den blir mer lättnavigerad.
Jag har också lagt till lite länkar och bloggar.


Några positiva affirmationer:



Jag är kärlek.

Jag väljer att älska och bejaka mig själv nu.

Jag ser kärleksfullt på mig själv och andra människor.

*

Jag känner mig fri att vara glad.

*

Livet är till för mig.




Kram!

Elinor /Kvinnorummet






lördag, juni 30, 2007

Sorry Reinfeldt!

Foto Copyright 2007 Elinor Carlsson


Ja, då har man fått sina diagnoser!

GAD (Generaliserat ångestsyndrom) (inte alls förvånad)
Kroniskt smärtsyndrom (vanligt resultat av GAD)
och Arthros.

Så det blir inte mycket kropp och själ över till ett arbetsliv. Sorry Reinfeldt!

Jag är glad för att jag började med hemsidan Kvinnorummet. (som den här bloggen hör till)
När jag forskade och sedan skrev artiklarna till den insåg jag att jag själv behövde hjälp. Nu har jag äntligen efter 21 år fått en diagnos som jag instämmer helt i.

Om man är känslig från födseln så är det inte alls konstigt att man utvecklar GAD, speciellt inte om man är med i en sekt från 13 års ålder där det genomgripande är att man måste var på sin vakt hela tiden så man inte förlorar livet i Guds kommande katastrof Harmageddon. Det är inte alls konstigt att man blir sjuk av att under så lång tid leva i ständig katastrofberedskap. Kroppen är hela tiden inställd på flykt, det blir blodbrist och ont i spända muskler och under så lång tid blir värken till slut kronisk. Varning för sekter och fundamentalism! De är sjukdomsframkallande!


Men jag har inte gett upp. Jag vet nu vilken väg jag bör gå för att så småningom bli bättre. Jag behöver varva ner, lära mig att slappna av och arbeta med de negativa tankar jag indoktrinerat mig själv med under all dessa religiösa år.

Jag har redan börjat genom att ligga lågt med hemsidan Kvinnorummet.

Men jag tror att det finns de som hittar dit ändå.

Kram så länge!

Elinor

torsdag, juni 07, 2007

Nu har jag varit på ”besiktning”

Foto copyright Elinor Carlsson 2006

Nu har jag blivit utredd ännu en gång av Försäkringskassan. Det var en tuff vecka. Dessutom regnade det hela veckan. Det var inte alls kul. Jag fick många ”anmärkningar”. Känns som att nästa anhalt är ”skroten”. Men jag håller ändå humöret uppe.

Förstår nu att det sätter sina spår att vara känslig och sårbar och både växa upp i en dysfunktionell familj, sedan komma med i en sekt och vara med där i åtskilliga år och mata sig själv med allt prat om vilken dålig människa man är. Att alltid vara rädd, rädd för straff och för att inte duga. Jag har levt under stress från det jag var liten och det går inte spårlöst förbi. När man ständigt är spänd blir det syrebrist och smärtor överallt i kroppens muskler.

Men inte nog med det, nu börjar åldern ge symptom också med artros i flera leder. Det är nästan så jag börjar bli deppig. Men kanske det ändå går att reparera upp den gamla kärran. Ska försöka ta mig mer tid att ta hand om den och vårda den bättre. Jag kanske kan köra ut den i skogen och ställa den i en skuggig dunge och putsa på den lite varje dag, smörja motorn och se till att den får bra bränsle. Då kanske den rullar på i några år till utan problem.

torsdag, april 12, 2007

Nu tar livet över ...


Nu är Etapp 1 av Kvinnorummet färdig. Det finns redan nu en hel del intressant att läsa för den som är intresseerad av kvinnor, barn och vilken roll de har och hur de mår i olika religioner. Speciellt barnen i olika religiösa grupper borde uppmärksammas mer.

J
ag kommer att ta en lång paus från hemsidan, men ändå kolla upp Gästboken emellanåt och bloggen. Bloggeriet upphör förstås inte under tiden.

D
en närmaste tiden kommer jag att ägna åt mig själv! Jag måste komma ur sektfällan känslomässigt och hitta ett nytt fundament inom mig själv. Förstår att jag måste koncentrera mig på det.
Jag har bara gått några få gånger på samtal men förstår redan nu att det är ett enormt arbete jag har framför mig.

J
ag inser att jag är överambitös (Det blir man när man hela livet får veta att man inte duger och aldrig gör tillräckligt).

J
ag tar för mycket ansvar även för sådant som jag inte behöver ta ansvar för (det beror på att man har fått lära sig i kristendomen att helt ägna sig åt andra. Det kallas ödmjukhet, men det handlar egentligen om underordning, en människas (ledarens) makt över den andre.)

J
ag har också levt i ständig katastrofberedskap i många år och det betyder att leva i ständig stress. Det resulterar i att musklerna får skador eftersom de aldrig slappnar av. Det är därför så många kvinnor har fibromyalgi inom Jehovas vittnen.

G
ud ser dig, ser allt du gör, Satan ser dig och vill lura dig och Guds krig kommer vilken dag som helst, du kan aldrig vara säker. Den som inte varit med i en sekt förstår inte riktigt vad det innebär att matas med detta varje dag.

D
u är inte tillräckligt bra.
Du är självisk om du använder tid till att ta hand om dig själv.
Du ska passa dig så du inte blir dömd av Gud.

D
et är religion för mig. Det är något av det jag måste bearbeta känslomässigt och försöka få bort ur mitt sinne, min kropp och min själ och det tar tid.

J
ag kommer att anteckna lite här om vad som händer under resans gång.

/Elinor-Kvinnorummet

torsdag, mars 29, 2007

Äntligen!

Äntligen är det vår! Jag har sett de första tussilagoblommorna och vårjublade som jag brukar ;) Rödvingetrasten och borfinken sjunger för fullt. Till och med koltrasten försökte sig på en liten truddelutt. Den här våren är lite för snabb. Jag hoppas att vi inte missar blåsipporna i år och att tranorna inte hinner flyga sin väg innan vi hälsat på dem. Det är redan över 9000 tranor vid Hornborgasjön!

Äntligen har jag tagit mod till mig! Jag har levt med smärtproblematik i många år. Det har inte varit lätt, men nu har jag börjat ta ett helhetsgrepp på min situation. Jag har tagit kontakt med vården och börjat gå på samtal. Jag har också kontaktat arbetsterapin för att få tips om jur jag kan få hjälp att klara min vardag. Och i morgon är det dags för sjukgymnastik. Jag har som jag berättat tidigare växt upp i en dysfunktionell familj och dessutom varit med största delen av mitt liv i en fundamentalistiskt sekt. Så jag har jag verkligen fått lära mig att jag och min kropp inte har så mycket värde. Jag vill hitta tillbaka till min kropp, lära mig förstå den och lära mig att lyssna på den. Jag hoppas att det här kommer att hjälpa mig en bit på väg. Och att jag en dag kan lämna det som varit bakom mig och istället ägna mig åt att leva livet!

Ha en härlig vårdag!

Elinor/Kvinnorummet

måndag, januari 29, 2007

Feministiskt Initiativ


Feministiskt Initiativ.

Såg sista delen av dokumentären om Feministiskt Initiativ på TV 2 igår. Vad de har fått kämpa! Man tror ju inte att det är sant att det ska vara så upprörande för så många medborgare när kvinnor kämpar för jämställdhet, något som borde vara en självklarhet i vårt moderna samhälle. Fi behövs verkligen! Och vilket mod de visar! Jag hoppas att de inte ger upp trots mordhot och trakasserier av alla slag!

Vad besviken jag blev på medias drev mot deras arbete! Speciellt Aftonbladets patriarkala inställning och deras sätt att sprida felaktiga upplysningar om Fi. Det var verkligen ett lågvattenmärke, speciellt klippdockan de gjorde som man kunde hänga på olika attiraljer som cementerar den felaktiga bilden av feminism. Som tröjan med hängpattar tillexempel. Jag trodde faktiskt bättre om Aftonbladet. Feminister är INTE en generaliserad grupp gapiga kvinnor som hatar män, har kort hår, är osminkade och som klär sig slafsigt och som inte använder BH! Alla ”sorters” kvinnor kan ha en feministisk inställning. Till och med män(?!) kan ha en feministisk livssyn!

Varför inriktade sig media på partiets inre konflikter i stället för på sakfrågorna? Var det ett försök att cementera en gammal fördom att kvinnor inte kan samarbeta eller att kvinnor tillsammans är som en kacklande hönsgård? Varför inte istället visa på den självorganiserande effekten där de som verkligen passade för att vara talesmän utkristalliserade sig naturligt. Män kan inte heller samarbeta alla gånger, men inte skriver media någonting om det.

Och varför fick inte Feministiskt Initiativ mer utrymme i media inför valet? Varför så tyst? Jag nåddes till exempel inte av deras budskap medan Reinfeldt och Persson fick härja på så mycket de kunde utan ett ord om kvinnors situation och jämställdhet i valdebatten! Hade jag vetat vad jag vet idag tack vare dokumentären på TV 2 så hade Fi fått min röst i valet. Kvinnor kan mer än vad dess motståndare tror och kampen för jämställdhet kommer inte att sluta. Istället visade alla angrepp på Fi att det verkligen är ett parti som behövs.

Varför sådan rädsla för kvinnor när de vill belysa den verklighet vi kvinnor lever i? Är det en projektion av det dåliga samvetet hos de som egentligen borde verka för att det är något naturligt att kvinnor och män är likvärdiga? Är det en projektion av egna misslyckanden och dåligt samvete för att man inte tar itu med jämställdheten på allvar någon gång! Kämpa på Fi! Nästa gång får ni min röst!

Elinor/ Kvinnorummet

fredag, januari 19, 2007

Vad händer?


Ni kanske undrar vad som händer nu på hemsidan Kvinnorummet?
Det finns så otroligt mycket att skriva om ämnet kvinnor, barn och religion. Just nu håller jag på med att ordna till det lite snyggare på Poesihörnan. Det syns inte ännu vad jag håller på med, men jag lägger upp dikter både från tiden när jag var med i sekten Jehovas vittnen och hur man kan må då, och dikter från den förvirrade tiden efter man förlorat sin tro och söker en ny plattform i livet.

Det finns en mycket talande dikt från tiden inom Jehovas vittnen som heter Melinda Melay som visar hur man tappar bort sin egen person när man är med i en sekt, och hur man till slut inte vet vem man egentligen är. Dikten bara kom av sig själv och jag förstår så här efteråt att jag skrev den till mig själv. Jag hade hamnat i en djup depression på grund av sekten. Jag mådde bra av att skriva och på något sätt hjälpte det mig. Melinda Melay finns redan nu utlagd på hemsidan,
http://goto.glocalnet.net/kvinnorummet/melinda%20m.htm
men som sagt fler dikter blir det och en snyggare layout ;)

Jag har också hittat några intressanta uppsatser som sociologistuderande har skrivit om sektproblematiken. En av dem har jag läst igenom Guds lilla barnaskara en C- uppsats skriven av Kristina Jägfeldt, Lunds Universitet.
Det är en intressant uppsats som belyser ungdomars upplevelser ur två perspektiv, både de som är Jehovas vittnen och ungdomar som hoppat av. Den tar också upp problematiken som blir när man försöker följa en grupps regler samtidigt som det strider mot ens egna värderingar. Jag har länkat till uppsatsen från Lunds Universitet. Artikeln ligger under artiklar om barn på hemsidan.
http://goto.glocalnet.net/kvinnorummet/om%20barn.htm

Lite om vad som är på G. Det ligger mycket annat spännande och väntar ...

Kram Elinor/ Kvinnorummet

fredag, december 15, 2006

onsdag, oktober 25, 2006

En vacker och märklig begravning


Sorg och glädje

Min före detta svärmor dog för någon månad sedan. Hon var en underbart fin människa och fortsatte att vara min vän trots att jag lämnade hennes son.

Min älskade N.N. Vad jag älskade dig. Du var så god! Du hade ett stort, varmt hjärta som räckte till för alla och visade en sådan tolerans mot oliktänkande.

N.N. var inte ett Jehovas vittne. Men två av hennes tre barn är det och deras respektive. Tre av hennes barnbarn blev Jehovas vittnen men sju blev det inte.

Hennes tredje barn var en gång ett Jehovas vittne men blev utesluten, likaså hans dåvarande hustru. Denne son skilde sig, gifte om sig och blev pingstvän.

Jag var ett Jehovas vittne när jag gifte mig med den andre av hennes söner men tog avstånd från Jehovas vittnen och begärde själv mitt utträde och skilde mig från honom. Han (hennes son) är fortfarande Jehovas vittne och omgift med ett Jehovas vittne

***

Jag kände en stark ångest veckan innan begravningen. Jag var orolig för hur jag skulle bli bemött av de släktingar som är Jehovas vittnen. Jag hade inte träffat dem sedan jag tog avstånd från Jehovas vittnen för 14 år sedan. Jehovas vittnen får inte ha något med en avhoppare att göra, inte ens säga hej!

Jag hamnade i en ”bubbla” med gamla känslor. Men när jag tänkte på N.N. och att hon ville samla oss alla där på hennes begravning fick jag modet tillbaka. Inget skulle hindra mig från att ta farväl av en av de bästa vänner jag haft. Dessutom låg ju inte problemet hos mig. Om de som är Jehovas vittnen ville vara dömande och vägra att hälsa på mig så är det ju något som ligger hos dem, inte hos mig. Jag har inte något emot dem. När jag tänkte på N.N. och tog itu med de gamla känslorna försvann ångesten.

***

Begravningen ägde rum i en kyrka. Det var mycket vackert och stämningsfullt. Det kändes lika kärleksfullt som N.N. var som person. Hon var inte själv kyrklig utan mer filosofiskt lagd, trodde på reinkarnation och ett liv efter detta.
I dörren tog prästen vänligt i hand. NN:s son (han som varit Jehovas vittne och nu är pingstvän) mötte mig i dörren med stora, varma famnen och var så glad att träffa mig. Hans före detta fru (också utesluten) blev lika glad och det blev stora kramen. Två av deras döttrar (inte Jehovas vittnen) var så goa och kramades. Men inte den tredje dottern och hennes familj som är Jehovas vittnen. Hon hälsade inte alls. Sade inte ens hej!
NN:s andra barn, dottern(Jehovas vittne) var inte lika glad att se mig, men tog i alla fall artigt i hand. Ingen kram där inte fast vi haft så mycket ihop. Hennes man hälsade inte alls (Jehovas vittne) sade inte ens hej! Deras två barn hälsade inte heller fast jag känt dem sedan de var små. Och då ska man tänka på att alla dessa var en del av mitt liv och jag träffade dem jättemycket när jag var ett Jehovas vittne.
Men så var ju alla mina fyra barn där och det var så gott att se dem och krama dem. (Tre av dem bor på annan ort)

När jag satt där i kyrkbänken tänkte jag på hur märkligt det var. Här stod en präst som trots att N.N. inte var troende ville ha en begravningsceremoni för henne. Här fanns en pingstvän som visade så mycket kärlek till alla, till oss som inte längre var troende, till Jehovas vittnen, till prästen i Svenska kyrkan. Här fanns de, som inte hörde till någon kyrka alls men som tyckte om alla ändå, (däribland jag och min man). Å, vad jag hade velat krama alla de som var Jehovas vittnen.Jag tycker så synd om dem för att de fastnat i en sådan rörelse. Men Jehovas vittnen tyckte inte om alla som var där och visade bara de utvalda omtanke. De tyckte allra minst om mig bara för att jag en gång tog avstånd och vågar tänka självständigt. Dessutom skriva om det på Internet. De kallar mig avfälling, det är en person som man enligt deras tolkning av bibeln ska fly som pesten.

Det är istället en religiös rörelse som skapar en sådan människosyn man borde fly som pesten.
Jag vet att de inte kan tänka själva och att de inte vågar gå emot rörelsen de är medlemmar i. De vill inte riskera att bli uteslutna från det som just nu är deras enda hopp.

***

Jag tycker att det var en underbar begravning och jag är så glad att jag kom över min ångest men ledsen för att jag inte fick ge dessa som verkligen behövde det, en varm, go kram. Jag tror att min älskade N.N. också tyckte att det var en fin begravning och det var en ära för mig att få komma och säga farväl till henne. Det lärde mig mycket om tolerans.

Älskade N.N. vi ses snart igen!


onsdag, september 27, 2006

Vad hände sedan?

Jehovas vittnen tror att de som lämnar dem blir alkoholiserade, promiskuösa stackare, fast i Djävulens garn ...


Som att ge sig ut på ett gungfly

När jag lämnade Jehovas vittnen kände jag en stor lättnad samtidigt som det var mycket skrämmande. Det var som att ge sig ut på ett gungfly. Jag visste inte vad jag skulle tro på längre. Fanns det någon Gud överhuvudtaget? Var bibeln verkligen en sann bok? Till att börja med blev jag allergisk mot allt som handlade om Gud, religion eller bibeln. Sedan 1992 har jag omvärderat min syn på mycket i livet. Jag tillhör inte längre någon kyrka eller församling. "Gud" idag är något helt annat för mig än bibelns"Gud" inom Jehovas vittnen eller Svenska kyrkan.

De sista åren jag var med i Jehovas vittne drabbades jag av psykosomatiska sjukdomar. Det berodde på alla höga krav som ställdes när man skulle leva som ett Jehovas vittne och av att jag levde i ett olyckligt förhållande som jag inte såg någon utväg från. Jag befann mig i ständig katastarofberedskap hade svårt att slappna av och blev mycket spänd i hela kroppen. Det ledde till trötthet, värk och smärtor. Jag blev långtidssjukskriven som många andra kvinnor inom Jehovas vittnen.


Var sjukskriven mellan 1985 - 1991. 1991 blev jag inlagd på Försäkringskassans sjukhus i Nynäshamn där jag blev utredd. Förutom värken visade det sig att jag var överrörlig i alla leder. Jag fick order att inte jobba med något som helst fysiskt ansträngande arbete och de rekommenderade mig att utbilda mig.




Kram! Elinor

torsdag, september 07, 2006

Skrivtajm

......Jag har nu börjat skriva på artikeln om barn och sekter. Jag har läst igenom en hel del böcker om barn för att få veta lite mer om hur vi blir påverkade under vår uppväxt. Det har varit väldigt betydelsefullt för mig själv att läsa dessa böcker. Nu förstår jag mycket mer varför jag har de känslor jag har och vad omgivningen, händelser och närstående har haft för betydelse. Jag tycker dessutom att böckerna har förklarat även den vuxnes perspektiv och varför det kan bli så fel ibland. Det har gett mig större förståelse för det svåra i att vara förälder och inte ha ett fungerande förhållande och att det finns inga föräldrar som medvetet vill skada sina barn. Jag känner att jag har fått bearbetat en hel del för egen del och fått svar på många frågor genom det här.

Alla borde läsa böcker om barn för vi har ju alla varit små en gång ;)

De här böckerna har jag läst:

Barn och rädsla Maare Tamm
Barns känslomässiga utveckling Monica Fahrman
Barn i kris Monica Fahrman
Barn på kvinnojour, en handbok från SKR Ulrika Lorenzi
Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom Ben Furman
Barns syn på vuxna E. Arnér/B. Tellgren
Barn av livet Tommy Hellsten
Flodhästen dagsrummet Tommy Hellsten

Ha det så gott!

Elinor -Kvinnorummet

torsdag, april 27, 2006

Vårblommor och cyklar

Härliga vårtider! I helgen cyklade vi ut till vår blåsippsbacke! Jag tycker att båsippor är så otroligt vackra. Det blåa blir en sådan kontrast mot de gråa multnande löven. Det finns ju inte så mycket grönt i backarna ännu. Men vårbäcken porlade, koltrasten sjöng för oss och kaffet smakade extra gott!




På tal om cyklar. Det är ju också ett kapitel för sig i jämställdshetdebatten. ;) Varför är herrcyklar och damcyklar så olika? Varför finns det överhuvudtaget något som heter "damcykel" eller "herrcykel". Man kan ju tro att vi lever på mitten av 1900-talet! Varför säljs bara "damcyklar" med cykelkorg och skydd för små barns ben på bakdäcket? Är det inte meningen att män ska handla eller skjutsa små barn på sin cykel?

Jag har nyss köpt en ny cykel och började packa upp den på parkeringen utanför varuhuset. Mats gick in för att köpa en kniv så att vi lättare skulle få av all plats och papp. Jag började på egen hand medan jag väntade på honom. Det dröjde inte länge förrän en "ridderlig" man skulle komma och hjälpa mig. Tror de att vi inte klarar något för att vi är kvinnor. Jag berättade som det var att jag väntade på min man som var inne och köpte en fickkniv. Visst var han hygglig som ville låna mig en sax ... men jag undrar hur det skulle vara om det var tvärtom? Om han stod där och grejade med en cykel och jag kom fram och erbjöd honom min hjälp. Jag lovar att han skulle tycka att det var både underligt och pinsamt och att jag inte hade något att tillföra!

Naturligtvis har det här inte med kön att göra utan vår uppfostran är sådan från det vi var små, att små flickor skulle vara passiva och pojkar aktiva. För visst finns det tjejer som är hur bra som helst på att meka med både cyklar och bilar utan att se ut som män och visst finns det killar som vill skjutsa sina barn på cykel till affären och som skulle vilja ha en cykelkorg på styret de också utan att för den skull se ut som mammor!


Nu har jag böckerna på gång som jag efterlyste i förra bloggen. Det dröjer nog ett litet tag till innan jag har dem i handen. Jag har också hittat intressanta böcker på bibblan. Tommy Hellstens bok "Barn av livet" ska bli intressant att läsa. Den kan säkert tillföra något till artikeln om barn i sekter som jag har börjat skriva. Boken " Det är inte försent att få en lycklig barndom" som jag har läst tidigare kan nog också tillföra en del.

Sedan har man ju sin egna upplevelse att berätta om, både som barn och som förälder med barn inom Jehovas vittnen.

Jag har ställt mig själv frågan: Varför jag gör det här! Jag har kommit på att det är mitt sätt att bearbeta allt som hände i sekten i mitt "kvinnliga" perspektiv. För min del har inte de falska lärorna varit det som jag haft mest svårt för. Jag lyssnade på "bröderna". De var ledare. De var insatta av Gud och jag trodde på vad de sade. Men jag gick aldrig
in i själva lärorna så intensivt när jag var med. För mig handlade det mer om det sociala, om barn, familj osv. Jag känner mig inte lika lurad när det gäller lärorna och orsaken tror jag är att jag inte hade ansvar för dem. Jag var inte den som lärde ut i församlingen. Det gjorde ju männen.

Jag hoppas att när jag har bearbetat det som hände socialt när jag var medlem i sekten att det då ska bli lättare att gå vidare. Sedan om det är någon som känner igen sig i det som jag skriver så hoppas jag att det genom igenkänningen i alla fall kan ge en känsla av att man inte står ensam i livet med sina upplevelser.

Kram
/Elinor

måndag, april 10, 2006

Nu har jag länkat bloggen till hemsidan!

Välkomna till bloggen för Kvinnorummet.

Nu har jag lyckats länka bloggen till hemsidan. Jag tror att vem som helst kan kommentera bloggarna och diskutera om man vill det. Det här blir mitt extra "hjärnkontor", mina anteckningar och funderingar som dyker upp lite då och då allt eftersom hemsidan blir till.

Områden: kvinnor, män, människor, jämlikhet, ojämlikhet, jämställdhet, ojämställdhet, feminism, religion, kvinnor och barn i sekter, "sektsjuldomar", kvinnan i historien, sex och religion ... mm.

Vi får väl se vad det blir!
Ha en bra dag!

Hälsar
Elinor

lördag, april 08, 2006

Välkommen till Kvinnorummets blogg! Här får du veta vad som händer på hemsidan Kvinnorummet och lite andra tankar och funderingar som jag säkert kommer att få under tiden som hemsidan växer fram.

Kram så länge.