Guds barn - en mental konstruktion.

Bild Copyright Elinor Carlsson 2007

Guds barn - en mental konstruktion.

Något som kan göra det svårt för oss att växa och bli ”vuxna” kan vara att vi har fostrats att tro att vi är Guds barn. Så vill de tre världsreligionernas ledare se oss människor. Varför? Barn är mindre än vuxna och därför är det möjligt som vuxen ha makt över dem. Barn är placerade allra längst ned i den patriarkala hierarkin och barn kan man dessutom påverka och styra. De religiösa ledarna säger sig ha fått makten av Gud att leda Guds barn. Vilken passande gudsbild man skapat sig! Detta religiösa synsätt påverkar också de politiska ledarna.


De kristna egenskaperna ödmjukhet och underdånighet anses som goda. Varför? Det är lättare att behålla makten över en person som själv tror att hon är som ett barn, liten och svag, och inte klarar att leva utan sin ”pappa” Gud och som tror att hon är god när hon genom att lyda sina herrar, indirekt lyder Gud. Har vi fått en religiös uppfostran tror vi att vi är barn, en onaturlig uppfattning om oss själva som hindrar oss i vår utveckling mot vuxenlivet och kväver förmågan att ta det fulla ansvaret över våra liv.


De monoteistiska världsreligionernas förespråkare vill se oss som små och ödmjuka. De vill att vi ska tro att livet här på jorden är dåligt och att de svårigheter vi kan möta här är ett straff för att vi inte har varit tillräckligt ödmjuka, lydiga och underdåniga. Det är ett verkningsfullt maktmedel att använda en gudsbild som placerar den stora folkmassan på den lägsta platsen i den religiösa, patriarkala, hierarkiska pyramiden.


När vi tror att det är ett straff eller en prövning vi utsätts för på grund av att vi är ”syndiga och ofullkomliga”, kan vi bli helt förkrossade och förlora vår tillit till vår egen förmåga att klara upp situationen. Vi blir beroende av Gud på ett dysfunktionellt sätt. Det hindrar oss att bygga upp självtillit och vi får dåligt självförtroende och svag självkänsla. När vi utsättas för livets svårigheter är det inte en prövning från Gud och inte heller frestelser från Satan utan något naturligt. Det beror på oss själva, egna och andras val, omgivningen och naturens krafter, som ofta har påverkats av människans dysfunktionella attityd.


Om vi accepterar att livet fungerar organiskt och att det som händer är ett samspel mellan natur och människa och människor emellan ger det oss kraft och energi att försöka finna lösningar för att ta itu med de svårigheter som uppkommer, istället för att ge upp och tycka att vi inte klarar någonting utan Guds hjälp. Det hör till vår natur att göra misstag i samspel med andra människor. Vi är olika och har olika uppfattningar och upplevelser av vår värld.
Misstag kan rättas till och kan de inte det så finns accepterandet. Det som har hänt, har hänt och kan inte göras ogjort. Det som blir fel är en viktig läromästare och genom att lära av sina misstag växer vi som människor.


Men en människa som känner sig förkrossad och tillintetgjord är lätt att styra. Därför har Jesu lösenoffer konstruerats för att fylla detta av makten skapade behov. Man måste ge människan som man indoktrinerat att tro allt detta ett litet hopp annars orkar hon inte tjäna utan går istället under och hamnar i en djup depression. Men är ord som ”synd”, ”skam” och ”skuld” påhittade begrepp och en religiös konstruktion finns inte heller ett behov av lösenoffer. Då faller hela maktkonstruktionen samman.


Hur många tror uppriktigt att Bibelns berättelse om Adam och Evas syndafall har inträffat i verkligheten? Om inte Adam och Eva funnits på riktigt har inte heller syndafallet inträffat. Då finns det inte heller något behov av ett lösenoffer för de ”synder” som det påstås mänskligheten har ärvt. Då förlorar också Jesus sin roll som medlare och förlåtare och vi själva inser då att vi är auktoriteten i våra liv och bär ansvaret för våra handlingar och hur vi väljer att leva. Vi tar tillbaka makten över oss själva och vårt liv. Det är en ansvarsfull men skön känsla. Vi kan växa och bli vuxna.