Vårblommor och cyklar

Härliga vårtider! I helgen cyklade vi ut till vår blåsippsbacke! Jag tycker att båsippor är så otroligt vackra. Det blåa blir en sådan kontrast mot de gråa multnande löven. Det finns ju inte så mycket grönt i backarna ännu. Men vårbäcken porlade, koltrasten sjöng för oss och kaffet smakade extra gott!

På tal om cyklar. Det är ju också ett kapitel för sig i jämställdshetdebatten. ;) Varför är herrcyklar och damcyklar så olika? Varför finns det överhuvudtaget något som heter "damcykel" eller "herrcykel". Man kan ju tro att vi lever på mitten av 1900-talet! Varför säljs bara "damcyklar" med cykelkorg och skydd för små barns ben på bakdäcket? Är det inte meningen att män ska handla eller skjutsa små barn på sin cykel?

Jag har nyss köpt en ny cykel och började packa upp den på parkeringen utanför varuhuset. Mats gick in för att köpa en kniv så att vi lättare skulle få av all plats och papp. Jag började på egen hand medan jag väntade på honom. Det dröjde inte länge förrän en "ridderlig" man skulle komma och hjälpa mig. Tror de att vi inte klarar något för att vi är kvinnor. Jag berättade som det var att jag väntade på min man som var inne och köpte en fickkniv. Visst var han hygglig som ville låna mig en sax ... men jag undrar hur det skulle vara om det var tvärtom? Om han stod där och grejade med en cykel och jag kom fram och erbjöd honom min hjälp. Jag lovar att han skulle tycka att det var både underligt och pinsamt och att jag inte hade något att tillföra!

Naturligtvis har det här inte med kön att göra utan vår uppfostran är sådan från det vi var små, att små flickor skulle vara passiva och pojkar aktiva. För visst finns det tjejer som är hur bra som helst på att meka med både cyklar och bilar utan att se ut som män och visst finns det killar som vill skjutsa sina barn på cykel till affären och som skulle vilja ha en cykelkorg på styret de också utan att för den skull se ut som mammor!


Nu har jag böckerna på gång som jag efterlyste i förra bloggen. Det dröjer nog ett litet tag till innan jag har dem i handen. Jag har också hittat intressanta böcker på bibblan. Tommy Hellstens bok "Barn av livet" ska bli intressant att läsa. Den kan säkert tillföra något till artikeln om barn i sekter som jag har börjat skriva. Boken " Det är inte försent att få en lycklig barndom" som jag har läst tidigare kan nog också tillföra en del.

Sedan har man ju sin egna upplevelse att berätta om, både som barn och som förälder med barn inom Jehovas vittnen.

Jag har ställt mig själv frågan: Varför jag gör det här! Jag har kommit på att det är mitt sätt att bearbeta allt som hände i sekten i mitt "kvinnliga" perspektiv. För min del har inte de falska lärorna varit det som jag haft mest svårt för. Jag lyssnade på "bröderna". De var ledare. De var insatta av Gud och jag trodde på vad de sade. Men jag gick aldrig in i själva lärorna så intensivt när jag var med. För mig handlade det mer om det sociala, om barn, familj osv. Jag känner mig inte lika lurad när det gäller lärorna och orsaken tror jag är att jag inte hade ansvar för dem. Jag var inte den som lärde ut i församlingen. Det gjorde ju männen.

Jag hoppas att när jag har bearbetat det som hände socialt när jag var medlem i sekten att det då ska bli lättare att gå vidare. Sedan om det är någon som känner igen sig i det som jag skriver så hoppas jag att det genom igenkänningen i alla fall kan ge en känsla av att man inte står ensam i livet med sina upplevelser.

Kram
/Elinor