Är barn en social konstruktion?

Läser just nu Tommy Hellstens Flodhästen i vardagsrummet – igen. Läste den för några år sedan. Den handlar om dysfunktionella familjer där problemet kan vara alkoholism, mentalsjukdom eller trångsynt religiositet. Det som orsakar svårigheterna liknas vid en flodhäst som tar upp allt utrymme i familjen så att föräldrarna inte orkar eller hinner se barnet och dess behov. Jag har också just läst boken Barns syn på vuxna som innehåller samtal med barn och deras syn på vuxna och livet.

Båda böckerna beskriver hur barn är. Hellsten kallar det ”barnegenskaper” och Arnér/Tellgren kallar det ”barnperspektiv” eller ”barnens perspektiv”. Båda böckerna framhåller det viktiga i att få vara barn och hur utsatta barn är.

Barn har (på grund av sin storlek?) ingen makt alls idag trots barnkonventionen, BRIS och liknande. Inte ens inom skola, förskola eller dagis har de något att säga till om. De blir avbrutna i sina kreativa och viktiga lekar på förskolan bara för att de vuxna bestämmer att de ska leka något annat som de bestämt. De blir också avbrutna när de säger något. Man tar inte hänsyn till barnen och deras åsikter och förklarar inte för barn vad som och varför saker händer inom familjen eller utanför. Barn uppfattar det som att de vuxna tycker att det är bra när de är tysta och snälla. Barn tar för givet att vuxna bestämmer och regler är sådant som man inte får göra.

När förlorar vi vuxna barnens perspektiv? Varför tror vi att vuxenvärlden är så mycket bättre när vuxenvärlden i verkligheten inte har mycket att erbjuda.

Varför vill vi vuxna inte kännas vid att vara ”barnsliga”? Det är något fult att vara barnslig när man är vuxen (I vuxnas ögon), barndomen är något man bör glömma bort. Varför?

Barn är egentligen en social konstruktion. De har lika stort och fullt människovärde som vuxna. De är medmänniskor. Enda skillnaden är att de inte har hunnit få de vuxnas erfarenheter, men inte heller hunnit lära sig de vuxnas dumheter!

Hellsten tar upp vilka egenskaper barn har:

De är kreativa, intuitiva, nyfikna, har kvar förmågan att förundra sig, de har glädje, livslust, vågar ta risker, litar på att livet bär dem, de vågar vara på väg mot det okända. De vet inte vad misstänksamhet är, förväntar sig att livet vill det väl. Litar på att andra är goda.

Och hur ser vår ”fantastiska” vuxenvärlden ut? Jo, egenskaper som präglar vuxenvärlden är konkurrens, intellekt, logik, kontroll, avund, habegär, framgång, exploatering, utnyttjande.

Tänk om vi utvecklade barnens egenskaper istället, om vi tog fram dem inom oss igen. Vad förändrad världen skulle bli.

Vad gör vi med barnen som vi egentligen har så mycket att lära av? Jo vi sätter dem på institution eller som Hellsten uttrycker det på ”barnreservat” långt från oss. Vi hinner inte lyssna på vad de vill berätta, vi ser dem knappt. Vi hinner inte eftersom vi måste lägga ner så mycket tid på att jobba för vårt materiella välstånd!

Vi som borde lyssna på dem och lära oss av dem hur man ska leva: sannfärdigt, enkelt, med tillit, med renhet, med förundran, med livslust, med livsmod, låta vår kreativitet få utrymme, lära oss att leva i ögonblicket, här och nu. Med en tro på livet. Vad är det som får oss att lämna den vägen?

/Elinor