Björnen Helge har börjat vakna …

Helge Fossmo har börjat vakna ur sektmentalitetens sömn! Han erkänner sig skyldig till det som hände i Knutby. Det är fortfarande många som anser honom som ”icke trovärdig”, men jag tror faktiskt på honom, för första gången. Det är något med rösten. Den låter mer vaken, mer insiktsfull än tidigare. Han har inte ”tillfrisknat” ännu, det tar lång tid – men han har vaknat upp! Det är en svår resa han har framför sig. Alla malande tankar och svåra frågor, hur han kunde göra så mycket ont mot andra. Alla skuldkänslor, all ånger och ångest. Känslan av att ha varit lurad kan skapa en väldig ilska. Men samtidigt en klarsyn, av att han nu vet att han varit nedsövd i sekternas zoombievärld, men till slut vaknat upp.

Jag vet för jag har själv varit där. Jag har vaknat upp men är fortfarande inte helt ”frisk”. Och det är ändå 14 år sedan. Jag gick aldrig så långt som till mord men jag utplånade nästan allt det som var mitt eget jag och påverkade mina barn. De fick lära sig att Harmageddon kunde komma vilken dag som helst. De lever fortfarande i en känsla av ständig katastrofberedskap och de kan inte förstå varför det inte går över. De blev aldrig Jehovas vittnen men det bär på sår som har svårt att läka. Jag gjorde fel och det får jag bära med mig.

Vad är det som gör att en del av oss mer eller mindre frivilligt kliver in i sekternas tanketempel – oftast en färdig mental konstruktion - kliver in, stänger dörren om oss men också väljer att låsa den?

Vad är det som gör att vi vägrar att se ut genom de låsta ”inglasade” fönstren – vägrar se att det är där utanför som livet pågår?

Vad är det som gör att vi mer eller mindre frivilligt ger upp vårt eget jag och låter andras regler styra vem vi ska vara.

Hur långt låter vi andra gå när det gäller att låta dem styra vårt eget jag, vår egen person. Vi kan tydligen låta det gå hur långt som helst, så långt som till mord i Jesu namn.

Fundamentalistiska, religiösa, fanatiska grupper är farliga! Farliga för individens mentala hälsa – men också farliga för samhället. Det begås brott, det mördas i Guds, Jesus och Allahs namn!

Vi behöver mer upplysning, mer information om sekter och fundamentalistiska grupper.
Skolan har här en viktig uppgift som upplysare och en stor möjlighet i detta livsviktiga arbete. Det är skolan som får kontakt med de flesta barn från de flesta sammanhang eftersom det är skolplikt. De kan hjälpa och upplysa barnen om att livet inte är svartvitt, att det finns många sätt att tro på och att barnen har ett fritt val vad än föräldrar eller religiösa rörelser påstår.

Barnen bör få upplysning om att tro och religion är olika sätt att se på livet. Det ena är inte sämre eller bättre än det andra, men barn bör också få veta att när religion blir fanatisk och trångsynt, när religion blir mest förbud, då är den inte hälsosam och i och med det inte god.

Tro bör vara något personligt, något man mår gott av och känner sig trygg i. Något som är villkorslöst, som skapar empati. Något som inte kräver prestation i utbyte mot livet.

En sann uppriktig tro är:
Generös
Den isolerar sig inte
Den styr inte
Den kräver inte
Den utplånar inte ditt jag
Den har humor
Den gör dig inte sjuk
Den accepterar mångfald
Den utesluter inte
Den är god.

En sådan tro upplevs inte som ett hot av den som är andligt ”frisk”, men fanatiska fundamentalistiska sekter anser att en sådan tro är djävulens verk. Då kan man inte låta bli att undra : Vem är egentligen ”god” och vem är ”ond”?


Elinor/Kvinnorummet