Att vara förlorad ...

Dikten här nedan skrev jag när jag fortfarande var Jehovas vittne. Den visar hur förlorad man kan bli i en sekt. Man vet inte vem man är, stänger inne alla känslor, stänger av all egen tankeverksamhet på grund av all rädsla och ångest. Rädsla för Guds straff, för sig själv, för att inte göra tillräckligt. Rädsla för Satan, demoner och Gud. Rädsla för att inte vet om man får överleva på domedagen.

Vem är jag?

Fjärilar fladdrande
flaxande
som viktlösa
orientaliska fåglar
mot levande grönskande blånad
nyss uppväckta
ur livets
skyddande omlindade puppor
prövar vingarna
som fågelungen
sparkad ut ur sitt trygga bo
liksom människan
nyss innesluten
i glömskans
skyddande
spröda
kvävande spindelnätdroppar varnar
styrkan sliter isär
klibbande trängsel mot mitt ansikte
Vad gömmer jag
för mig själv

© 1988 Elinor Carlsson