Nu är det färdigdiktat!

Nu är Poesihörnan på Kvinnorummet färdig. Här kan du läsa om de inre känslor man bär med sig, som medlem i en sekt. Det förbjudna, om kärlek, sex och synd. Jag har lagt till egna kommentarer som kan vara till hjälp för att förstå.

Elinor/ Kvinnorummet

Det är problematiskt att lämna en sekt

Har läst en c-uppsats av sociologistuderande Magdalena Wänerstam vid Karlstads Universitet. Den har titeln Avhopparnas problematik och behandlar avhopp, sekter, hjälp och symbolisk interaktionism. Jag kommer att lägga ut länken till den på Kvinnorummet under veckan. Det var intressant att läsa hur någon ”utanför” en sekt ser på oss som är avhoppare.


Jehovas vittnen röstar inte
Magdalena framhåller i sin uppsats att vi som lämnat en sekt behöver hjälp att integreras i samhället. Jag tror att det gäller i högsta grad de som lämnar en sekterisk rörelse som Jehovas vittnen där man helt tar avstånd från yttervärlden. Man tar inte del i landets politiska val och får inte rösta, man tar inte del i hjälpverksamheter eller lämnar bidrag till Röda Korset eller Rädda barnen. Helst av allt skulle man vilja driva egna skolor och egna företag för att slippa inblandning av den så föraktfulla världen. Man diskuterar överhuvudtaget inte politik eller egna åsikter. Avhoppare och uteslutna kan därför, tycker jag, liknas vid flyktingar, eller invandrare. De kommer från ett ”främmande” land en ”främmande” kultur.


Att förlora hela sin sociala identitet
Uppsatsen betonar att vi alla har flera olika identiteter och att man inte förlorar hela sin identitet när man hoppar av en sekt. Men vår identitet som Jehovas vittnen var inte bara religiös, den var också social och kulturell. För oss är det en lika stor förlust som när en invandrare som är kurd avskiljs från hela sin kultur.
Vi förlorar alltså en mycket stor och viktig del när vi lämnar hela vårt sociala, kulturella och religiösa sammanhang.

När vi lämnar en sekt som till exempel Jehovas vittnen så är risken stor att vi inte släpper vår sektidentitet helt utan istället kallar oss ”x-Jv (Jehovas vittnen)” eller ”f.d. Jv.” Vi relaterar fortfarande till vår tidigare identitet. Det kan ta mycket lång tid att ändra den delen av vår identitet och integreras i det ”normala” samhället. Det kan ta lång tid att inse att man är en egen person med egna intressen och bli sedd för den man är istället för att identifiera sig själv med en religiös sekt.


Vi behöver hjälp utifrån!
Faran är, när vi som varit medlemmar i en sekt hjälper andra avhoppare. Visst förstår vi varandra väldigt väl och kan ge varandra råd. Men det är också lätt att fastna på mötesplatser på Internet där diskussionsforum finns för avhoppare. De som skriver där har likadana identifikationsproblem. Visst kan vi bli förstådda men vår verkliga identitet kan få svårt att utvecklas där. Vi blir istället identifierade som ”före detta sektmedlem”, eller ”x- Jv”. Där cementeras också lätt tidigare uppfattningar om könsidentitet och jämställdhet.

Det blir ungefär detsamma som när olika invandrargrupper samlas på vissa bostadsområden, avskilda från samhället i övrigt. Vi behöver, precis som invandrare och flyktingar hjälp ”utifrån” för att kunna integreras och för att kunna lämna den tiden vi var med i en sekt bakom oss. Vi behöver professionell hjälp att släppa sektmedlemsidentiteten. Samhället borde utbildas även inom detta område. Inom psykologutbildningarna finns inte detta med. De får inte utbildning i vad det innebär att vara medlem i en sekt och vad det innebär att en dag tvingas med eller mot sin vilja lämna hela sitt sociala sammanhang.

Elinor/ Kvinnorummet

Feministiskt Initiativ

Feministiskt Initiativ.

Såg sista delen av dokumentären om Feministiskt Initiativ på TV 2 igår. Vad de har fått kämpa! Man tror ju inte att det är sant att det ska vara så upprörande för så många medborgare när kvinnor kämpar för jämställdhet, något som borde vara en självklarhet i vårt moderna samhälle. Fi behövs verkligen! Och vilket mod de visar! Jag hoppas att de inte ger upp trots mordhot och trakasserier av alla slag!

Vad besviken jag blev på medias drev mot deras arbete! Speciellt Aftonbladets patriarkala inställning och deras sätt att sprida felaktiga upplysningar om Fi. Det var verkligen ett lågvattenmärke, speciellt klippdockan de gjorde som man kunde hänga på olika attiraljer som cementerar den felaktiga bilden av feminism. Som tröjan med hängpattar tillexempel. Jag trodde faktiskt bättre om Aftonbladet. Feminister är INTE en generaliserad grupp gapiga kvinnor som hatar män, har kort hår, är osminkade och som klär sig slafsigt och som inte använder BH! Alla ”sorters” kvinnor kan ha en feministisk inställning. Till och med män(?!) kan ha en feministisk livssyn!

Varför inriktade sig media på partiets inre konflikter i stället för på sakfrågorna? Var det ett försök att cementera en gammal fördom att kvinnor inte kan samarbeta eller att kvinnor tillsammans är som en kacklande hönsgård? Varför inte istället visa på den självorganiserande effekten där de som verkligen passade för att vara talesmän utkristalliserade sig naturligt. Män kan inte heller samarbeta alla gånger, men inte skriver media någonting om det.

Och varför fick inte Feministiskt Initiativ mer utrymme i media inför valet? Varför så tyst? Jag nåddes till exempel inte av deras budskap medan Reinfeldt och Persson fick härja på så mycket de kunde utan ett ord om kvinnors situation och jämställdhet i valdebatten! Hade jag vetat vad jag vet idag tack vare dokumentären på TV 2 så hade Fi fått min röst i valet. Kvinnor kan mer än vad dess motståndare tror och kampen för jämställdhet kommer inte att sluta. Istället visade alla angrepp på Fi att det verkligen är ett parti som behövs.

Varför sådan rädsla för kvinnor när de vill belysa den verklighet vi kvinnor lever i? Är det en projektion av det dåliga samvetet hos de som egentligen borde verka för att det är något naturligt att kvinnor och män är likvärdiga? Är det en projektion av egna misslyckanden och dåligt samvete för att man inte tar itu med jämställdheten på allvar någon gång! Kämpa på Fi! Nästa gång får ni min röst!

Elinor/ Kvinnorummet

Vad händer?

Ni kanske undrar vad som händer nu på hemsidan Kvinnorummet?
Det finns så otroligt mycket att skriva om ämnet kvinnor, barn och religion. Just nu håller jag på med att ordna till det lite snyggare på Poesihörnan. Det syns inte ännu vad jag håller på med, men jag lägger upp dikter både från tiden när jag var med i sekten Jehovas vittnen och hur man kan må då, och dikter från den förvirrade tiden efter man förlorat sin tro och söker en ny plattform i livet.

Det finns en mycket talande dikt från tiden inom Jehovas vittnen som heter Melinda Melay som visar hur man tappar bort sin egen person när man är med i en sekt, och hur man till slut inte vet vem man egentligen är. Dikten bara kom av sig själv och jag förstår så här efteråt att jag skrev den till mig själv. Jag hade hamnat i en djup depression på grund av sekten. Jag mådde bra av att skriva och på något sätt hjälpte det mig. Melinda Melay finns redan nu utlagd på hemsidan, http://goto.glocalnet.net/kvinnorummet/melinda%20m.htm
men som sagt fler dikter blir det och en snyggare layout ;)

Jag har också hittat några intressanta uppsatser som sociologistuderande har skrivit om sektproblematiken. En av dem har jag läst igenom Guds lilla barnaskara en C- uppsats skriven av Kristina Jägfeldt, Lunds Universitet.
Det är en intressant uppsats som belyser ungdomars upplevelser ur två perspektiv, både de som är Jehovas vittnen och ungdomar som hoppat av. Den tar också upp problematiken som blir när man försöker följa en grupps regler samtidigt som det strider mot ens egna värderingar. Jag har länkat till uppsatsen från Lunds Universitet. Artikeln ligger under artiklar om barn på hemsidan. http://goto.glocalnet.net/kvinnorummet/om%20barn.htm

Lite om vad som är på G. Det ligger mycket annat spännande och väntar ...

Kram Elinor/ Kvinnorummet

Visste du att ...

Visste du att ...

... den patriarkala kristendomen har sitt ursprung i grekisk och romersk kultur.

Det antika Greklands mytologi

Det patriarkala samhällssystemet började få ett starkt inflytande i det antika Grekland under 500-talet f. Kr. Kvinnans jämställdhet, frihet och ställning skiftade i olika tider och på olika platser. Gudinnornas och gudarnas roller i den grekiska mytologin berättar om att en förändring var på gång. De tidigare högt ärade och dyrkade Gudinnorna degraderas nu och våldtas av de manliga gudarna.

Den högt ärade gudinnan Hera förlorar sin tidigare ställning och blir istället hustru till Zeus och framställs nu i den grekiska mytologin som grälsjuk, löjlig och svartsjuk. Zeus, den manlige guden tar över gudinnans/kvinnans roll och "föder", som den bibliske patriarkale guden Jahve, inte Adam men Gudinnan Pallas Athena, inte ur sitt sköte, men väl ur sin panna! Men för att klara av konststycket att föda måste den manlige, smidets gud, Hefaistos hjälpa till med en yxa!

Fredens, växtlighetens och skördens gudinna Demeter, och hennes dotter Persefone, växtlighetens jungfru och de avlidnas tröstare, som tidigare ärats med fruktbarhetsriter förvandlas under det patriarkala inflytandet. Persefone blir nu i mytologin våldtagen och förs till underjorden för att bli hustru till den manlige guden Hades.

Zeus våldför sig på Europa, Apollon försöker våldta Dafne. Patriarkatet breder ut sig i den grekiska mytologin.

Elinor/ Kvinnorummet

God Jul & Gott Nytt År!

God Jul!

Barn lyssnar och lär - sektledarens skadliga makt över barnen

Barn lyssnar och lär av vuxna. Barnet känner tillit till den vuxne och lyssnar extra noga om personen är snäll och kärleksfull. Då känns det också så mycket hemskare om denne vänlige person berättar att man måste göra som Gud säger för annars kommer Satan som ett rytande lejon och ... som Jehovas vittnens barnbok Vi lär av den store läraren, uttrycker det:

Lejon brukar ge sig på djur som är små, och på samma sätt brukar Satan och hans demoner ge sig på barn. (s 170).

När en snäll och vänlig vuxen berättar sådana hemskheter tror barnet på den vuxne eftersom hon eller han verkar vara så snäll. När den vuxne påstår att det som står i bibeln är sant och att Gud ska döda mormor som barnet tycker så mycket om i Guds krig Harmageddon. Då upplever barnet det som en sann mardröm.

Vill du veta mer om vad Jehovas vittnens barn får lära sig

Elinor/ Kvinnorummet

Adam och Eva myt eller manschauvinism

Visste du att ...

... de flesta böcker i Bibeln är skrivna av män

Adam och Eva i Edens Lustgård

I Bibeln är den tidigare Gudinnan helt utplånad och istället ersatt med ett kvinnoförakt. Intressant forskning visar att symboler i myten om Edens lustgård är lånade från en tidigare gudinnekultur men omgjorda för att passa ett patriarkaliskt samhälle.

En egyptisk myt berättar att Eva, istället för Bibelns gud, skapade Adam. Eva skapar med hjälp av kraften i sina ord. Hon säger: ”Lev Adam. Stå upp från Jorden!" Han blir verklig och ser Eva och säger. "Du ska bli kallad Allt levandes Moder, ty du är den som giver liv."

Kan det vara så att denna myt omarbetades för att passa ett patriarkaliskt tänkesätt? I Bibelns skapelseberättelse är det den manlige guden som helt mot naturen föder liv. Han föder inte en dotter men en son, Adam som i sin tur "föder" en kvinna, Eva. Det är ett omöjligt företag enligt naturlagarna. Det var väl därför författaren var tvungen att ta till det där med revbenet.

Ormen som symbol

Symbolerna i den ursprungliga berättelsen fick en ny betydelse och ny innebörd. Ormen var tidigare en symbol som ursprungligen förknippades med den stora Gudinnan. Ormgudinnan anses härstamma från Egypten på 3000-talet f. Kr. Under tredje och fjärde århundradet f. Kr. anlitades ormprästinnor som högsta rådgivare. Gudinnan förknippades också med duvor. Kan det vara förebilden för duvan som symbol för den helige anden?

Ormen var en symbol för vishet och evighet. Man trodde att den fick nytt liv om och om igen, när den ömsade skinn. Ormen var en symbol både för ljus och mörker och för gott och ont. På arabiska betyder Eva både "orm" och "liv".
I Indien är ordet för orm Kel Mari, i södra Indien benämndes den Kali eller Yama Mari. Under den tidig kristna tiden kallades Maria, Yama Mari eller Mary Yam!

Kunskapens träd och Gudinnan

Träd förknippades med Gudinnan och frukter från heliga träd var viktiga symboler i gudinnekulten. I den grekiska myten omtalas gudinnan Heras äppelträd. Hon hade fått det i gåva av den grekiska Gudinnan Gaia. Runt trädet slingrade sig en orm.

I Egypten tillbads gudinnan Hathor, ormhärskarinna och gudinna med visdomens öga. Hon var också trädets gudinna. Att äta av frukten på trädet var som att äta av hennes kropp och det gav odödlighet.

Patriarkatets symboler

Dessa symboler förvandlades i och med att det patriarkala samhället fick makt. Det goda blev ont - det kvinnliga synd. Ormen var inte längre en symbol för vishet utan förvandlades och blev ond. Ormen lockade nu kvinnan att äta av frukten som kunde ge henne vishet. Genom att lyssna på ormen blev hon en synderska. Hennes synd blev ännu större när hon också förledde mannen att äta av frukten. Varför talar inte någon om mannens roll, hans brist på självständighet? Var han inte tillräckligt stark för att säga nej till Evas erbjudande? Var det kanske så att patriarkatet ville tysta kvinnan genom att förändra den ursprungliga skapelseberättelsen.

Kvinnan hade syndat genom att förleda (den svage, osjälvständge) Adam och skulle nu straffas för sin olydnad. Ett av straffen enligt Bibeln var att hon från och med nu måste föda sina barn i smärta. I gudinnekulten var barnafödande ursprungligen något heligt, ett bevis på kvinnans inre skapande livskraft. Men nu skulle Gudinnan tystas och tuktas och skapande av liv skulle vara en plåga och inte något eftersträvansvärt. Det var den "gode" patriarkala guden Jahves straff.

Kvinnan och Moder Jord

Från och med nu fick kvinnan bära skulden för hela världens "ondska". Dessutom förbannade den patriarkale guden Jahve jorden som i Gudinnekulten var helig, symbolen för det kvinnliga, Moder Jord.

I den bibliska skapelseberättelsen kan man se hela upprinnelsen till vårt västerländska natursyn. Vår kultur betraktar jorden som den patriarkale guden Jahve gjorde i myten, som något vi kan utnyttja, skända och förstöra. Det patriarkala samhället med dess manlige gud tog makten över kvinnan. Hon fick inte längre symbolisera Moder Jord, livgivaren och beskyddaren av jorden. Årtusenden av förtryck inleddes, förtrycket av kvinnan, barnen och vår Moder Jord. Vår Moder Jord har skändats och skändas fortfarande i vår moderna tid.

Elinor C.

När barnasinnet har förlorat all sin glöd

Nu är jag äntligen färdig med första delen av en artikelserie på tre som handlar om barnets utsatthet i domedagsrörelser. När barnasinnet har förlorat all sin glöd

Här följer ett litet utdrag ur artikeln.


Sagor och religiösa berättelser

Sagor och bibelns religiösa berättelser användes förr i den moraliska fostran av av både barn och vuxna. Berättelserna skulle vara skrämmande för att barnen (och de vuxna) skulle lära sig att undvika moraliska "faror".

Vår kulturs mytologiska och religiösa - från början muntliga - men nu nedskrivna berättelser har ofta skrämmande och hotfulla inslag. Men vanliga sagor som Hans och Greta och Rödluvan har alltid ett lyckligt slut som ger barnet hopp.

Sagornas huvudpersoner är ofta djur av olika slag exempelvis Vargen i sagan om Rödluvan. Vargen lurar barnet och mormor och slukar dem hela men dödas sedan av en jägare som räddar mormor och Rödluvan ut ur vargens kropp. I Hans och Greta överges barnen av sina föräldrar och tas till fånga av en elak häxa som vill föda upp dem till en god måltid. Men de lyckas lura henne och när tillfälle ges dödar de den hotfulla häxan genom att knuffa in henne i en ugn. I Tre små grisar hotas tre grisar till livet av en varg men genom list dödar de vargen genom att koka den levande. I många sagor vågar aktörerna möta rädslan på egen hand och övervinna den.

Bibeln innehåller många skrämmande berättelser och även här är mörkret ont och hotfullt. I Bibeln kallas Djävulen för "Mörkrets furste". Men i Bibelns berättelser är det i de flesta fall någon utifrån, någon övermänsklig varelse, Gud eller Guds ängel, som räddar den som råkat illa ut. Här behöver inte barnet och inte heller den vuxne själv ta ansvar för att övervinna sin rädsla utan lär sig vänta på att någon utanför ska komma till hjälp. Men för att växa krävs att man lär sig våga möta sin rädsla och övervinna den. När barnet lär sig att Gud eller Guds ängel ger skydd mot faror känner de tacksamhetsskuld och ett inre tvång att lyda. Guds kärlek är inte villkorslös i det fundamentalistiska samfundet. Det ställs villkor som krav på lydnad och underkastelse för att man ska få beskydd.

Du kan läsa hela artikeln här: När barnasinnet har förlorat all sin glöd

Skulle vara kul att få kommentarer och åsikter på innehållet.

/Elinor

En vacker och märklig begravning

Sorg och glädje

Min före detta svärmor dog för någon månad sedan. Hon var en underbart fin människa och fortsatte att vara min vän trots att jag lämnade hennes son.

Min älskade N.N. Vad jag älskade dig. Du var så god! Du hade ett stort, varmt hjärta som räckte till för alla och visade en sådan tolerans mot oliktänkande.

N.N. var inte ett Jehovas vittne. Men två av hennes tre barn är det och deras respektive. Tre av hennes barnbarn blev Jehovas vittnen men sju blev det inte.

Hennes tredje barn var en gång ett Jehovas vittne men blev utesluten, likaså hans dåvarande hustru. Denne son skilde sig, gifte om sig och blev pingstvän.

Jag var ett Jehovas vittne när jag gifte mig med den andre av hennes söner men tog avstånd från Jehovas vittnen och begärde själv mitt utträde och skilde mig från honom. Han (hennes son) är fortfarande Jehovas vittne och omgift med ett Jehovas vittne

***

Jag kände en stark ångest veckan innan begravningen. Jag var orolig för hur jag skulle bli bemött av de släktingar som är Jehovas vittnen. Jag hade inte träffat dem sedan jag tog avstånd från Jehovas vittnen för 14 år sedan. Jehovas vittnen får inte ha något med en avhoppare att göra, inte ens säga hej!

Jag hamnade i en ”bubbla” med gamla känslor. Men när jag tänkte på N.N. och att hon ville samla oss alla där på hennes begravning fick jag modet tillbaka. Inget skulle hindra mig från att ta farväl av en av de bästa vänner jag haft. Dessutom låg ju inte problemet hos mig. Om de som är Jehovas vittnen ville vara dömande och vägra att hälsa på mig så är det ju något som ligger hos dem, inte hos mig. Jag har inte något emot dem. När jag tänkte på N.N. och tog itu med de gamla känslorna försvann ångesten.

***

Begravningen ägde rum i en kyrka. Det var mycket vackert och stämningsfullt. Det kändes lika kärleksfullt som N.N. var som person. Hon var inte själv kyrklig utan mer filosofiskt lagd, trodde på reinkarnation och ett liv efter detta.

I dörren tog prästen vänligt i hand. NN:s son (han som varit Jehovas vittne och nu är pingstvän) mötte mig i dörren med stora, varma famnen och var så glad att träffa mig. Hans före detta fru (också utesluten) blev lika glad och det blev stora kramen. Två av deras döttrar (inte Jehovas vittnen) var så goa och kramades. Men inte den tredje dottern och hennes familj som är Jehovas vittnen. Hon hälsade inte alls. Sade inte ens hej!

NN:s andra barn, dottern(Jehovas vittne) var inte lika glad att se mig, men tog i alla fall artigt i hand. Ingen kram där inte fast vi haft så mycket ihop. Hennes man hälsade inte alls (Jehovas vittne) sade inte ens hej! Deras två barn hälsade inte heller fast jag känt dem sedan de var små. Och då ska man tänka på att alla dessa var en del av mitt liv och jag träffade dem jättemycket när jag var ett Jehovas vittne.

Men så var ju alla mina fyra barn där och det var så gott att se dem och krama dem. (Tre av dem bor på annan ort)

När jag satt där i kyrkbänken tänkte jag på hur märkligt det var. Här stod en präst som trots att N.N. inte var troende ville ha en begravningsceremoni för henne. Här fanns en pingstvän som visade så mycket kärlek till alla, till oss som inte längre var troende, till Jehovas vittnen, till prästen i Svenska kyrkan. Här fanns de, som inte hörde till någon kyrka alls men som tyckte om alla ändå, (däribland jag och min man). Å, vad jag hade velat krama alla de som var Jehovas vittnen.Jag tycker så synd om dem för att de fastnat i en sådan rörelse. Men Jehovas vittnen tyckte inte om alla som var där och visade bara de utvalda omtanke. De tyckte allra minst om mig bara för att jag en gång tog avstånd och vågar tänka självständigt. Dessutom skriva om det på Internet. De kallar mig avfälling, det är en person som man enligt deras tolkning av bibeln ska fly som pesten.

Det är istället en religiös rörelse som skapar en sådan människosyn man borde fly som pesten.
Jag vet att de inte kan tänka själva och att de inte vågar gå emot rörelsen de är medlemmar i. De vill inte riskera att bli uteslutna från det som just nu är deras enda hopp.

***

Jag tycker att det var en underbar begravning och jag är så glad att jag kom över min ångest men ledsen för att jag inte fick ge dessa som verkligen behövde det, en varm, go kram. Jag tror att min älskade N.N. också tyckte att det var en fin begravning och det var en ära för mig att få komma och säga farväl till henne. Det lärde mig mycket om tolerans.

Älskade N.N. vi ses snart igen!

Klokord

Klokord

Att våga ta risker

Att skratta är att riskera att framstå som en dumbom.

Att gråta är att riskera att bli kallad sentimental.

Att söka kontakt med en annan människa är att riskera att bli engagerad.

Att visa sina känslor är att riskera att visa sitt verkliga jag.

Att lägga fram sina idéer och drömmar inför andra människor är att riskera att bli kallad naiv.

Att älska är att riskera att inte älskas tillbaka.

Att leva är att riskera att dö.

Att hoppas är att riskera att förtvivlas.

Att försöka är att riskera att misslyckas.

Men man måste ta risker, därför att den största risken i livet är att inte riskera någonting alls.

Den som inte riskerar någonting gör inte någonting, har inte någonting, är inte någonting och blir inte någonting.

Han kanske undviker lidande och sorg, men han kan inte lära sig att känna,

att förändras, att utvecklas, älska och leva.

Han är en slav, fastkedjad i sin känsla av trygghet.

Han har förverkat sin frihet.

Bara den människa som riskerar är verkligt fri.

Leo Buscaglia

Fler Klokord

Moa Martinsson

Kahlil Gibran
Gunilla Carlsson

/Elinor

Var kommer barnen in?

Var kommer barnen in
”Jag säger ingenting om krig och fred.
Heller inget om att tiden är ur led.
Jag säger inget om en sårad jord,
men hjärtat slår i varje ord

När jag säger dig.

Min värld är fattig och min dag är död,

När barnasinnet har berövats på sin glöd

Då har ondskan nått sitt mål till slut.

Då har all kärlek sinat ut.

Var kommer barnen in?

Dom bär på elden

Som du en gång, som jag en gång,

Men allt för längesen.

Allt går igen”

Ur ”Var kommer barnen in” av Hanson de Wolfe United

Hur många barn är det inte som har berövats sin barndoms ”glöd” i olika fundamentalistiska sekter.

Barn som en gång bar "på elden" och sedan berövades glädjen och friheten.

Barn som aldrig "burit på elden", som aldrig fått veta vilka rättigheter de har eller vad frihet och verklig glädje är.

Barn som inte har kunnat välja vad de vill lyssna och tro på.

Barn som inte vågar vara det de verkligen är, som istället ger upp sig själva och försöker uppfylla de krav föräldrarna, ledarna och sektens Gud ställer.

Barn som inte får visa sin ilska och som blir rädda för den och därför bär den inom sig.

Barn som är spända, överkontrollerade, allvarliga.

Barn som hela tiden känner sig iakttagna av Gud, som känner sig hotade av Djävulen och demoner, som är rädda, ångestfyllda rentav skräckslagna inför vad som väntar dem när de gjort något litet fel.

Det finns många barn som vuxit upp inom en sekt.

En familj som är styrd av en trångsynt religiös rörelse fungerar inte på ett friskt sätt.

/Elinor

Vad hände sedan?

Jehovas vittnen tror att de som lämnar dem blir alkoholiserade, promiskuösa stackare, fast i Djävulens garn ...

Som att ge sig ut på ett gungfly

När jag lämnade Jehovas vittnen kände jag en stor lättnad samtidigt som det var mycket skrämmande. Det var som att ge sig ut på ett gungfly. Jag visste inte vad jag skulle tro på längre. Fanns det någon Gud överhuvudtaget? Var bibeln verkligen en sann bok? Till att börja med blev jag allergisk mot allt som handlade om Gud, religion eller bibeln. Sedan 1992 har jag omvärderat min syn på mycket i livet. Jag tillhör inte längre någon kyrka eller församling. "Gud" idag är något helt annat för mig än bibelns"Gud" inom Jehovas vittnen eller Svenska kyrkan.

De sista åren jag var med i Jehovas vittne drabbades jag av psykosomatiska sjukdomar. Det berodde på alla höga krav som ställdes när man skulle leva som ett Jehovas vittne och av att jag levde i ett olyckligt förhållande som jag inte såg någon utväg från. Jag befann mig i ständig katastarofberedskap hade svårt att slappna av och blev mycket spänd i hela kroppen. Det ledde till trötthet, värk och smärtor. Jag blev långtidssjukskriven som många andra kvinnor inom Jehovas vittnen.

Var sjukskriven mellan 1985 - 1991. 1991 blev jag inlagd på Försäkringskassans sjukhus i Nynäshamn där jag blev utredd. Förutom värken visade det sig att jag var överrörlig i alla leder. Jag fick order att inte jobba med något som helst fysiskt ansträngande arbete och de rekommenderade mig att utbilda mig.

Läs vad som hände sedan ...

Kram! Elinor

Kvinna + Man = Människor

Det fanns en tid innan Bibelns Gud skapade Adam och Eva …

Visste du att ... det har funnits människor på jorden i över hundra tusen år!
Människan kommer ursprungligen från Afrika. Det första fossilet (Omo) av en människa som ser ut som oss har hittats i Etiopien. Fossilet är 195.000 år gammalt! Man har också hittat spår av människan vid Sydafrikas kuster, spår som är hundratusentals år gamla.
För ungefär 150.000 år sedan började människan vandra ut från Afrika och spred sig sedan över hela jordklotet!

Visste du att ... kvinnan inte alltid har varit längst ned i hierarkin. Innan Bibelns Gud och Koranens Muhammed intog världen var vi starka!
En gång i en tidigare kultur var kvinnans arbete och ställning lika värdefull som mannens, ibland till och med mer värd.
Varför blev det som det är idag. Varför beter vi oss som vi gör mot kvinnor, barn och naturen, mänsklighetens Moder Jord?

Läs mer ...

Elinor - Kvinnorummet

Att vara förlorad ...

Dikten här nedan skrev jag när jag fortfarande var Jehovas vittne. Den visar hur förlorad man kan bli i en sekt. Man vet inte vem man är, stänger inne alla känslor, stänger av all egen tankeverksamhet på grund av all rädsla och ångest. Rädsla för Guds straff, för sig själv, för att inte göra tillräckligt. Rädsla för Satan, demoner och Gud. Rädsla för att inte vet om man får överleva på domedagen.

Vem är jag?

Fjärilar fladdrande
flaxande
som viktlösa
orientaliska fåglar
mot levande grönskande blånad
nyss uppväckta
ur livets
skyddande omlindade puppor
prövar vingarna
som fågelungen
sparkad ut ur sitt trygga bo
liksom människan
nyss innesluten
i glömskans
skyddande
spröda
kvävande spindelnätdroppar varnar
styrkan sliter isär
klibbande trängsel mot mitt ansikte
Vad gömmer jag
för mig själv

© 1988 Elinor Carlsson

Skrivtajm

......Jag har nu börjat skriva på artikeln om barn och sekter. Jag har läst igenom en hel del böcker om barn för att få veta lite mer om hur vi blir påverkade under vår uppväxt. Det har varit väldigt betydelsefullt för mig själv att läsa dessa böcker. Nu förstår jag mycket mer varför jag har de känslor jag har och vad omgivningen, händelser och närstående har haft för betydelse. Jag tycker dessutom att böckerna har förklarat även den vuxnes perspektiv och varför det kan bli så fel ibland. Det har gett mig större förståelse för det svåra i att vara förälder och inte ha ett fungerande förhållande och att det finns inga föräldrar som medvetet vill skada sina barn. Jag känner att jag har fått bearbetat en hel del för egen del och fått svar på många frågor genom det här.

Alla borde läsa böcker om barn för vi har ju alla varit små en gång ;)

De här böckerna har jag läst:

Barn och rädsla Maare Tamm
Barns känslomässiga utveckling Monica Fahrman
Barn i kris Monica Fahrman
Barn på kvinnojour, en handbok från SKR Ulrika Lorenzi
Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom Ben Furman
Barns syn på vuxna E. Arnér/B. Tellgren
Barn av livet Tommy Hellsten
Flodhästen dagsrummet Tommy Hellsten

Ha det så gott!

Elinor -Kvinnorummet

Björnen Helge har börjat vakna …

Helge Fossmo har börjat vakna ur sektmentalitetens sömn! Han erkänner sig skyldig till det som hände i Knutby. Det är fortfarande många som anser honom som ”icke trovärdig”, men jag tror faktiskt på honom, för första gången. Det är något med rösten. Den låter mer vaken, mer insiktsfull än tidigare. Han har inte ”tillfrisknat” ännu, det tar lång tid – men han har vaknat upp! Det är en svår resa han har framför sig. Alla malande tankar och svåra frågor, hur han kunde göra så mycket ont mot andra. Alla skuldkänslor, all ånger och ångest. Känslan av att ha varit lurad kan skapa en väldig ilska. Men samtidigt en klarsyn, av att han nu vet att han varit nedsövd i sekternas zoombievärld, men till slut vaknat upp.

Jag vet för jag har själv varit där. Jag har vaknat upp men är fortfarande inte helt ”frisk”. Och det är ändå 14 år sedan. Jag gick aldrig så långt som till mord men jag utplånade nästan allt det som var mitt eget jag och påverkade mina barn. De fick lära sig att Harmageddon kunde komma vilken dag som helst. De lever fortfarande i en känsla av ständig katastrofberedskap och de kan inte förstå varför det inte går över. De blev aldrig Jehovas vittnen men det bär på sår som har svårt att läka. Jag gjorde fel och det får jag bära med mig.

Vad är det som gör att en del av oss mer eller mindre frivilligt kliver in i sekternas tanketempel – oftast en färdig mental konstruktion - kliver in, stänger dörren om oss men också väljer att låsa den?

Vad är det som gör att vi vägrar att se ut genom de låsta ”inglasade” fönstren – vägrar se att det är där utanför som livet pågår?

Vad är det som gör att vi mer eller mindre frivilligt ger upp vårt eget jag och låter andras regler styra vem vi ska vara.

Hur långt låter vi andra gå när det gäller att låta dem styra vårt eget jag, vår egen person. Vi kan tydligen låta det gå hur långt som helst, så långt som till mord i Jesu namn.

Fundamentalistiska, religiösa, fanatiska grupper är farliga! Farliga för individens mentala hälsa – men också farliga för samhället. Det begås brott, det mördas i Guds, Jesus och Allahs namn!

Vi behöver mer upplysning, mer information om sekter och fundamentalistiska grupper.
Skolan har här en viktig uppgift som upplysare och en stor möjlighet i detta livsviktiga arbete. Det är skolan som får kontakt med de flesta barn från de flesta sammanhang eftersom det är skolplikt. De kan hjälpa och upplysa barnen om att livet inte är svartvitt, att det finns många sätt att tro på och att barnen har ett fritt val vad än föräldrar eller religiösa rörelser påstår.

Barnen bör få upplysning om att tro och religion är olika sätt att se på livet. Det ena är inte sämre eller bättre än det andra, men barn bör också få veta att när religion blir fanatisk och trångsynt, när religion blir mest förbud, då är den inte hälsosam och i och med det inte god.

Tro bör vara något personligt, något man mår gott av och känner sig trygg i. Något som är villkorslöst, som skapar empati. Något som inte kräver prestation i utbyte mot livet.

En sann uppriktig tro är:
Generös
Den isolerar sig inte
Den styr inte
Den kräver inte
Den utplånar inte ditt jag
Den har humor
Den gör dig inte sjuk
Den accepterar mångfald
Den utesluter inte
Den är god.

En sådan tro upplevs inte som ett hot av den som är andligt ”frisk”, men fanatiska fundamentalistiska sekter anser att en sådan tro är djävulens verk. Då kan man inte låta bli att undra : Vem är egentligen ”god” och vem är ”ond”?


Elinor/Kvinnorummet

Är barn en social konstruktion?

Läser just nu Tommy Hellstens Flodhästen i vardagsrummet – igen. Läste den för några år sedan. Den handlar om dysfunktionella familjer där problemet kan vara alkoholism, mentalsjukdom eller trångsynt religiositet. Det som orsakar svårigheterna liknas vid en flodhäst som tar upp allt utrymme i familjen så att föräldrarna inte orkar eller hinner se barnet och dess behov. Jag har också just läst boken Barns syn på vuxna som innehåller samtal med barn och deras syn på vuxna och livet.

Båda böckerna beskriver hur barn är. Hellsten kallar det ”barnegenskaper” och Arnér/Tellgren kallar det ”barnperspektiv” eller ”barnens perspektiv”. Båda böckerna framhåller det viktiga i att få vara barn och hur utsatta barn är.

Barn har (på grund av sin storlek?) ingen makt alls idag trots barnkonventionen, BRIS och liknande. Inte ens inom skola, förskola eller dagis har de något att säga till om. De blir avbrutna i sina kreativa och viktiga lekar på förskolan bara för att de vuxna bestämmer att de ska leka något annat som de bestämt. De blir också avbrutna när de säger något. Man tar inte hänsyn till barnen och deras åsikter och förklarar inte för barn vad som och varför saker händer inom familjen eller utanför. Barn uppfattar det som att de vuxna tycker att det är bra när de är tysta och snälla. Barn tar för givet att vuxna bestämmer och regler är sådant som man inte får göra.

När förlorar vi vuxna barnens perspektiv? Varför tror vi att vuxenvärlden är så mycket bättre när vuxenvärlden i verkligheten inte har mycket att erbjuda.

Varför vill vi vuxna inte kännas vid att vara ”barnsliga”? Det är något fult att vara barnslig när man är vuxen (I vuxnas ögon), barndomen är något man bör glömma bort. Varför?

Barn är egentligen en social konstruktion. De har lika stort och fullt människovärde som vuxna. De är medmänniskor. Enda skillnaden är att de inte har hunnit få de vuxnas erfarenheter, men inte heller hunnit lära sig de vuxnas dumheter!

Hellsten tar upp vilka egenskaper barn har:

De är kreativa, intuitiva, nyfikna, har kvar förmågan att förundra sig, de har glädje, livslust, vågar ta risker, litar på att livet bär dem, de vågar vara på väg mot det okända. De vet inte vad misstänksamhet är, förväntar sig att livet vill det väl. Litar på att andra är goda.

Och hur ser vår ”fantastiska” vuxenvärlden ut? Jo, egenskaper som präglar vuxenvärlden är konkurrens, intellekt, logik, kontroll, avund, habegär, framgång, exploatering, utnyttjande.

Tänk om vi utvecklade barnens egenskaper istället, om vi tog fram dem inom oss igen. Vad förändrad världen skulle bli.

Vad gör vi med barnen som vi egentligen har så mycket att lära av? Jo vi sätter dem på institution eller som Hellsten uttrycker det på ”barnreservat” långt från oss. Vi hinner inte lyssna på vad de vill berätta, vi ser dem knappt. Vi hinner inte eftersom vi måste lägga ner så mycket tid på att jobba för vårt materiella välstånd!

Vi som borde lyssna på dem och lära oss av dem hur man ska leva: sannfärdigt, enkelt, med tillit, med renhet, med förundran, med livslust, med livsmod, låta vår kreativitet få utrymme, lära oss att leva i ögonblicket, här och nu. Med en tro på livet. Vad är det som får oss att lämna den vägen?

/Elinor

Satan Djävulen - ett rytande lejon som vill äta upp dig!

Nu är artikeln äntligen färdig!
Den fick titeln: Satan Djävulen - ett rytande lejon som vill äta upp dig!
Den ligger på denna länk. Det är en kritisk granskning av Jehovas vittnens barnbok Vi lär av den store läraren

Jag tror att det kan bli en intressant läsning för de som är intresserade av hur barn behandlas i sekter.


Några underrubriker:

Har barn religionsfrihet?
Barnbokens förord - en uppmaning till indoktrinering
Satan, demoner och sex
Lögner och död
Lyda och leva eller gå sin egen väg och dö
Satan, barnet och pedofiler
"Ska mormor dö i Harmageddon?"
Vi lär av den store läraren - ett brott mot barnkonventionen?




Välkommen till Kvinnorummet!
Kram!
Elinor

Skrämmande!

Har nu kommit halvvägs i läsningen av Jehovas vittnens barnbok "Vi lär av den store läraren". Det är en bok för de allra yngsta barnen, från två - tre år gamla upp till yngre skolåldern. Sedan tar boken "Ungdomar frågar - svar som fungerar." vid. "Vi lär - boken" innehåller 48 kapitel som sägs vara baserade på bibeln. Den ser så oskyldig ut, illustrerad med färgranna gulliga bilder. Jag kan säga redan nu att det är en hemsk och upprörande läsning och att boken bryter mot flera artiklar i barnkonventionen! Kommer att ta upp det i en speciell artikel. Det är indoktrinering på hög nivå redan i inledningen!

Ett smakprov ur inledningen på sidan 6 som riktar sig till föräldrar som förväntas läsa boken högt tillsammans med sina barn : "De bästa principer som överhuvudtaget går att finna är de som finns i bibeln." Boken sägs ska stimulera till samtal och föräldern får hjälp att stanna upp när tre prickar visas ... efter olika frågor i boken. Där ska man stanna upp och uppmuntra barnet att säga vad de tycker och tänker.

Åh, vad fint, kanske ni tror. Barnet får ha egna åsikter ... men det är just det det inte får ha: "Frågorna hjälper dig att ta reda på vad som rör sig i barnets huvud. Det är sant att barnet kan komma med svar som inte är helt rätt(!) Men texten som följer på varje fråga är utformad så att den hjälper barnet att utveckla ett sunt (?) tankemönster." Mina parenteser.

Vad är då ett exempel på sunt tankemönster? Är det att skrämma små barn för Satan och hans demoner!? Det återkommer om och om igen i de olika kapitlen. Ett exempel: I kapitel 9: Vi måste stå emot frestelser, sidan 52 står det: "Vad skall vi göra när vi blir frestade? Skall vi ge efter och göra det som är fel? ... Det skulle inte Jehova Gud tycka om. Men vet du vem som blir glad? ... Ja, Satan Djävulen skulle bli det." (Punkterna visar var barnet ska svara) Vidare ... "Satan är Guds Fiende men han är också vår fiende. Vi kan inte se honom för han är en ande. Men han kan se oss."

Man kan försöka föreställa sig ett litet barn på 4-5 år som får lära sig detta. Vad rädd jag skulle bli! Satan ser mig, men jag kan inte se honom, han kan vara vart som helst. Jag lovar att jag skulle bli riktigt mörkrädd! Få svårt att sova!Det här är bara ett litet exempel från boken. Jag lovar att skriva en artikel och visa på hur sådan här undervisning skrämmer barn till lydnad, hur det skapar barn och ungdomar som får svåra psykiska problem. Det är en rent skadlig undervisning!

Upprörda hälsningar
Elinor